Hej allihopa,

Jag läser nästan varje vecka inlägg här om folk som blivit uppsagda, fått förändrade anställningsvillkor eller behandlats dåligt av sin arbetsgivare, och som inte visste vad de hade rätt till. Det är frustrerande att läsa, för det finns ett enkelt sätt att skydda sig.

Lite bakgrund

Sverige har en av världens starkaste fackliga traditioner. Facken förhandlade fram de flesta av de rättigheter du tar för givet på jobbet: semester, övertidsersättning, sjuklön, turordningsregler vid uppsägning (LAS) och rätten till rimliga arbetstider. Det är inte staten som gav dig det, det är organiserade arbetare som under decennier satt vid förhandlingsbordet.

Det finns fack för i princip alla branscher. Är du tjänsteman? Unionen. Akademiker? Saco-förbund. Inom industrin? IF Metall. Offentlig sektor? Kommunal eller Vision.

Varför det spelar roll just nu

Det verkar finnas en utbredd uppfattning om att man “klarar sig ändå” utan fackmedlemskap. Det stämmer… tills det inte gör det.

När du väl är i en konflikt med din arbetsgivare, oavsett om det handlar om felaktig lön, en tvivelaktig uppsägning eller en kränkning, då är det för sent att gå med. Facket företräder sina medlemmar, inte alla.

Medlemsavgiften kostar i de flesta förbund någonstans mellan 200 och 400 kronor i månaden.

Vad du faktiskt får

Juridisk rådgivning och representation vid tvister

Kollektivavtal som ofta ger bättre villkor än lagen kräver

A-kassa (via ansluten a-kassa, ofta billigare i kombination)

En organisation som faktiskt bryr sig om vad som händer på din arbetsplats

Avslutningsvis

Du behöver inte vara politiskt intresserad eller gå på lokala möten för att vara fackmedlem. Det räcker att du vill ha ryggdeckning om något går snett. Gå in på ditt förbundshemsida idag, det tar fem minuter.

Ta hand om er och ha en trevlig kommande helg :))

Hello.

I’m a Ukrainian veteran who survived the war and moved to Sweden with my family to rebuild our life from zero.

We are currently trying to find stability, work and a place where we can build a future for our daughter. Starting over in a new country is not easy, but we are doing our best.

I’m sharing our story here because Sweden has already given us safety, and I’m grateful for that.

If anyone has advice about rebuilding life, work opportunities or starting small farming projects in Sweden, I would really appreciate it.

Vad ska jag göra? Varför gör folk sådana här idiotiska saker?

Då tog man sig inte hem idag....... fan

Blev arbetslös pga dödsfall.
Kontaktade arbetsförmedlingen direkt (var tidigt i månaden) och skrev in allt som krävdes, fick arbetsgivarintyg, och andra papper som skickades in, gjorde allt som krävdes.
Fick meddelande om att jag skulle få första samtalet om cirka 3 veckor, lite sent tänkte jag men okej.
Mitt samtal var den 31 sent på eftermiddagen.

I detta samtal får jag reda på att den jag blev arbetslös ska jag ha sökt minst 10 jobb och lagt in detta i aktivitetsrapporten, då sa jag att jag kunde inte göra det eftersom sidan blev tillgänglig efter mitt första samtal.
Då sa personen att det var tråkigt men ”hoppas det går bra för dig nu, har du några mer frågor?”

Nu sitter jag här utan a kassa då Arbetsförmedlingen rapporterat att jag missat ansöka jobb första månaden i aktivitetsrapporten, och är helt uppgiven och frustrerad.

Har jobbat kontinuerligt i 10 år och har en mindre buffert men känner mig fruktansvärt dåligt behandlad, och a-kassan har handläggning för överklagan på MINST 6 veckor.

Rant över.

VMA: Reddit stänger av konton som förespråkar militärt försvar av Grönland i händelse av Amerikansk invasion med motivationen att det är "threatening violence".

Själv fick jag kontot avstäng i 3 dagar efter jag skrev en lite längre kommentar om varför jag inte tror EU skulle försvara Grönland i fall av invasion, och avslutade med, så gott jag minns:

"Don't get me wrong, nothing would make me happier than seeing Europe retaliating in case of invasion by sinking a carrier, but I really don't think that is ever going to happen."

Naturligtvis överklagade jag detta och frågade om det verkligen inte var OK att säga att man hoppas sitt land försvarar sig själv i fall av invasion, men de bekräftade att det var "threatening violence".

Utöver min egen erfarenhet så är det många som rapporterar samma sak, och trådar som denna har börjat dyka upp.

Så var medvetna om risken när ni skriver på engelska, nu var detta min första avstängning så "straffet" var bara 3 dagar, men om ni har fått tidigare avstängningar så gissar jag att det kanske blir allvarligare.

Ha en god fortsättning på er lördagskväll.

Vet någon om man får sälja moddad 3ds på blocket?

Har en moddad new 3DS xl importerad från Japan som jag försökte sälja på Blocket, men en användare verkar ha anmält min annons så den togs ner. Användaren skickade ett drygt meddelande till mig (bifogad bild) som jag nog inte bör kommentera...

Vad jag vet är det inte olagligt i Sverige att äga moddad konsol och sälja den vidare, så länge man inte säljer med roms vilket jag inte gjorde. Ville rensa bort lite gamla konsoler och spel, men verkar som 3DS:en får vara kvar...

Jag har aldrig varit med om en lägenhetsinspektion tidigare, men är det verkligen så här det brukar gå till?

För kontext: vi hyr en lägenhet på strax över 100 kvm centralt i en av Sveriges större städer och fick ett oväntat besök tidigare idag.

Jag sitter just nu på ett SJ-tåg och det är ett morgontåg jag är trött så jag blundar för att försöka sova lite. Typ 45min senare när jag öppnar ögonen ser jag att personen framför mig håller sin mobil lutad mot fönstret med bakkameran riktad bakåt mot mig. Jag kollar in i kameran några sekunder för att försöka förstå vad han gör och då tar han bort mobilen och lägger armarna i kors och blundar. Jag reser mig upp för att se hans mobil men han låtsas sova nu. Jag är jätterädd för konfrontationer och tåget är fullsatt så jag vågar inte säga något men nu känner jag mig jätteobekväm och jag vill verkligen inte att den här mannen ska ha videos eller foton på mig när jag sover. Vad ska jag göra? Jag ritade en bild för att visa hur han höll mobilen

Mina barn tycker inte om att läsa. De har svårt för det. Min äldsta som är 10 år läser tyvärr väldigt dåligt. Finns knappt något flyt även med enklare böcker. Jag vill inte att hon ska vara som så många barn i skolan just nu som inte kan läsa. Bristen på läsförståelse även bland vuxna är skrämmande och jag vill undvika detta.

Jah har försökt få henne intresserad av böcker och hon lyssnar gärna när jag läser men vill inte läsa själva. Så jag har bestämt mig för att muta henne. 100 spänn för längre böcker, 50 för medel långa böcker och 20 spänn för korta böcker.

Så som det ser ut nu kommer jag inte behöva lägga mycket pengar för det går sakta och jag vill vara med och lyssna för att rätta till sånt som blir fel. Men gör jag fel? Jag vet inte vad jag annars ska göra. Jag älskar att läsa böcker. Jag försöker föregå med gott exempel. Livet är stressigt men målet varje år är 10 böcker och det har jag redan gått över. Jag vill att mina barn inte misslyckas i något så grundläggande som läsning. Är det negativt att muta ens barn att läsa?

Har nyss avslutat en supportchat med Bahnhof som gick ungefär såhär:

Jag> Hej, jag köper 250/250 av er men när jag mäter med kabel direkt i bredbandsuttaget så får jag alltid runt 200/175.

Bahnhof> Vi kan bara garantera 70% av den köpta hastigheten.

Jag> Jaha så ni kan inte leverera snabbare än vad jag får?

Bahnhof> Korrekt, det beror på stadsnätet.

Jag> Så om jag köper 1000/1000 av er så får jag samma som idag?

Bahnhof> Nej då går det mycket snabbare än vad du har idag.

Jag> Så varför levererar ni inte det jag betalar för då?

Bahnhof> Vi kommer inte vidare i det här. Klick!

Funkar alla bredbandsleverantörer på det här viset eller finns det någon som faktiskt levererar det de säljer?

M34. Blev pappa till en helt fantastisk dotter i början av April. Älskar henne mest av allt.

Men livet har blivit så jävla tråkigt. Nu sitter jag här och har försökt få henne att sova i två timmar och hon gallskriker. Hon har fått ny blöja, bröst, massage på magen, pysventil, hon har rapat och fått ersättning, även gångtur i vagnen.

Jag har försökt trösta henne, min fru har försökt men inget hjälper.

Vi är lika delaktiga att sköta om vår dotter utan något snack.

Ikväll var kvällen som fick det att tippa över.

Jag tycker inte det är kul att vara pappa.

Livet pausas helt och hållet, allt kretsar kring barnet och tid finns inte till något annat enligt min uppfattning. Ser arbetstid som semester.

Vill givetvis att min dotter ska må bra och ha det så bra som möjligt.

Lever ihop med min dotter och fru (35), ordnat liv i övrigt vad gäller hus, relation och ekonomi.

Hur fan gör man?

Blir det bättre?

Är jag ensam om att känna såhär och är det vanligt?

Jag känner mig hemsk som förälder som känner såhär.

Vår 16 åriga dotter går och lämnar urinprov på öppen vården 2ggr i veckan. Och hon har varit ren och lämnat negativa testresultat i flera månader. Härom veckan stoppar polis henne och tar med henne till station där hon får lämna ett urinprov! Den manliga konstaplen kommer efter en stund in och säger ”positivt på röka”. Vår dotter säger då att det är omöjligt och vi ringer omedelbart till öppenvården och får lämna urinprov rsom som visar negativt. Vår dotter lämnar även ett urinprov på morgonen eftersom detta ska vara säkrare! Givetvis med övervakning.
Morgonprovet skickas på analys hos ett juridiskt bindande analysföretag anlitat av kommunen.
Vilket provsvar gäller, då vår dotter skall på förhör och upp i tinget för detta urinprov som polisen gjorde?

Usch vilken ångest att åka till jobbet denna morgon. Jag behöver råd om hur jag ska gå vidare.

Jag har varit på ett uppdrag en längre tid via mitt konsultbolag. Av någon anledning tyckte mellanchefen på uppdraget inte om mig. Det kom ofta små kommentarer som bara verkade syfta till att sänka mig som person.

För några månader sedan anklagade han mig plötsligt för att jag skulle ha ”gjort mina kollegor så obekväma att de inte vill komma till jobbet”. Jag blev chockad – jag hade tvärtom en fantastisk relation med kollegorna. Ändå tog jag det på allvar och bad om exempel på vad jag hade gjort och när det skulle ha hänt. Chefen kunde inte redogöra för någonting. Till slut drog han tillbaka hela påståendet när jag hotade att ta det till HR.

Relationen var förstörd, men jag fortsatte sköta mitt jobb tills uppdraget avslutades. Det var ungefär 6 månader sedan.

Två dagar efter att jag har vi avslutat uppdraget (förra veckan) ringer chefen mitt konsultbolag och påstår nu att det ”försvunnit dyr IT-utrustning” och att det finns vittnen som sett mig. Jag kallas in, stängs av från konsultföretaget, mina konton och passerkort spärras och jag hotas med polisanmälan.

Sedan börjar kollegor på uppdraget ringa mig. De berättar att chefen går runt och försöker övertala folk att skriva på falska vittnesmål. Ingen gör det. När jag kommer in på nytt möte tvingas han backa även från detta påstående. Vittnena fanns aldrig.

Då säger konsultbolaget: ”Bra, då är saken utagerad. Du återgår i arbete som vanligt.” Men för mig är det inte utagerat. Jag har blivit falskt anklagad två gånger, avstängd, hotad, avskuren från system. Och när det visar sig vara lögner händer… ingenting.

Jag ställde frågor: • Vem anklagade mig? • Vad påstods jag ha gjort? • Hur bedömde ni trovärdigheten? • Varför drogs det tillbaka? • Vad gör ni för att det inte ska hända igen?

De vägrar svara, hänvisar till ”sekretess” och säger att om jag fortsätter driva frågan kan jag bli varnad för illojalitet. De har ganska öppet sagt att de måste prioritera kunden, eftersom den affären är så stor.

Jag har pratat med facket, men de kallar det en ”gråzon”. Eftersom jag inte förlorat lön och ärendet är nedlagt vill de inte göra så mycket.

Men för mig är skadan redan skedd. Mitt rykte, mitt förtroende för både uppdragsgivaren och mitt konsultbolag – allt är förstört. Jag kan inte bara gå tillbaka som om ingenting hänt.

Vad hade ni gjort i min sits?

Jag jobbar just nu som provanställd hos ett företag, och har gjort så sen augusti. Folket på arbetsplatsen är nöjda med mig och chefen verkar också nöjd och lovade mig i januari (muntligt) att jag skulle få fast anställning. Dock gör sånt här mig lite stressad och orolig. Sen jag börjat min provanställning har jag varit borta en dag i september och två dagar i oktober då jag varit sjuk. Samt nu då måndag och tisdag denna vecka (skrev idag att jag förmodligen är tillbaka imorgon onsdag). Är det mycket, eller är min chef orimlig? Är min anställning i fara? Eller läser jag kanske in för mycket i detta SMS. Har jobbat som frilansare i ett annat yrke tidigare så har inte så bra koll på hur det brukar fungera. Vad säger Reddit?

Det är verkligen hopplöst svårt att dejta. Som kvinna, F35, så har jag ju privilegiet att det är lätt att gå på dejt, men att ta det vidare till en relation verkar vara väldigt väldigt svårt.

Jag fastnar ibland i tanken att jag har otur med killar, men kan samtidigt inte bortse från att jag är den gemensamma nämnaren i alla misslyckade dejting-processer.

Jag tycker att jag har en rimlig inställning till dejting, jag är en medelmåttig tjej och försöker dejta medelmåttiga killar. Jag låser mig inte vid en viss typ utan försöker bredda mina preferenser. Jag förväntar mig inte love at first sight utan går på en andra dejt även om den första kändes sådär.

Jag tycker verkligen att jag försöker.

Vad går fel då? Allt! 🫠 Nej men det är spridda skurar. Killar som visar sig vara gifta, killar som ghostar efter sex, killar som söker seriöst men sen insåg att dom nog inte gjorde det ändå, tänker för mycket på sitt ex osv osv. Förvånansvärt få avslutar på ett snyggt sätt med att bara säga att det inte känns rätt.

Dom gånger jag väljer att avsluta är det ofta för att killen är en ja-sägare. Han säger bara det han tror att jag vill höra och efter för många träffar märker jag att han inte alls tycker/gillar/står för det han har sagt. Har dock förståelse för att många gör så om man har svårt att ens få till en dejt, fake it till you make it antar jag.

Det jag eftersök är väl råd hur man hittar seriösare dejter, jag tror att det är där utmaningen ligger. Alla säger sig vara seriösa men majoriteten är inte det?

Tjej på 22 år här. Jag vill inte låta som en lat ungdom men jag har absolut 0 ambition att jobba, spelar inte ens roll vilket jobb det handlar om. Jag pluggar på universitetet och har praktik och har aldrig mått så dåligt som nu. Det är dock en bra arbetsplats med roliga uppgifter och snälla människor men jag mår dåligt bara av själva "jobbandet".

Jag står inte ut med att vakna 6 varje imorgon och komma hem efter 17. Är konstant trött och orkar inte göra någonting. Hur ska man få energi att göra saker med sina hobbies eller träffa vänner och framtida partner när allt jag gör är att sova.

Att behöva socialisera sig med människor konstant är förfärligt. Jag är snäll, alla andra är snälla men jag vill bara vara ifred. Jag står inte ut med att äta lunch med så många andra människor varje dag.

Jag är inte en sån människa som vill ut och resa världen runt, jag vill bara hålla på med mina intressen och ha energi för att göra det. Jag prioriterar jobb så extremt lågt i mitt liv. Mår seriöst riktigt dåligt varje gång jag tänker på att jobba för resten av mitt liv.

Hur kommer jag ut ur det här tankesättet?

Uppdatering: För att förtydliga så vill jag lära mig kunna få någon drivkraft angående jobb. Jag vill inte leva på bidrag. Jag vill bidra till samhället så mycket jag kan. På praktiken nu gör jag allt jag ska, är väldigt effektiv med mina uppgifter och tycker att det är kul. Men jag längtar hela tiden till mina andra intressen och gör andra saker mycket hellre för när jag kommit hem är jag för trött för att orka annat än att typ äta middag.

Och nej, jag kommer inte börja med only fans eller gifta mig rik.

En kompis till farsan har blivit anmäld för sexuella trakasserier på jobbet.

Han är runt sextio år, tror jag, och detta är vad som hände.

Han delade kontorsrum med en kollega, en dam i ungefär samma ålder.

Hon skulle fylla i någon sorts lista, och där hade andra kollegor skrivit "N/A" i en av kolumnerna.

Hon frågade farsans kompis vad "N/A" stod för, och han sade att det stod för "Not appliccable".

Ja, men vad betyder det då, undrade tanten.

Farsans kompis förklarade att det betyder "Ej tillämpligt" på svenska.

Men tanten fattade ändå inte. "Vadå Ej tillämpligt, vad är det?", typ.

Farsans kompis försökte förklara med ord att det var saker som inte "rörde" henne, men det gick inte fram.

Då tänkte han "Jag får ta ett exempel". Och eftersom han inte känner henne så bra så var det enda han hade att utgår från hennes kön. Han tänkte säga "Tänk dig att du skall fylla i en blankett där ett av fälten man skall fylla i är 'Längden på din penis'. Du är ju kvinna och HAR ingen penis, så då kan man inte tillämpa den frågan på dig, du kan inte fylla i något där. Frågan är ej tillämplig på dig."

Men när han hade kommit så långt som till "Tänk dig att du skall fylla i en blankett där ett av fälten man skall fylla i är 'Längden på din penis'...." så skrek tanten rakt ut, slog sig för öronen och skrek "sluta, sluta, du får inte använda sådana ord!!!"

Farsans kompis tystnade förstås, och bad tusen gånger om ursäkt och så vidare.....

Efter någon dag blev han inkallad till sin chef. Tanten hade anmält honom till sin chef, som hade talat med farsans kompis chef, och bett honom agera.

Farsans kompis fick nu höra att hans beteende var oacceptabelt, att sådana ord inte fick förekomma på denna arbetsplats, att det skulle vara en trygg arbetsplats dit man skulle kunna gå utan ångest. Chefen var uppenbarligen jättearg, och meddelade att händelsen skulle skrivas in i hans personakt på jobbet, och förfölja honom resten av livet, åtminstone på det här jobbet.

Nu till frågan. Är detta rimligt?

Det är väl en sak att tanten flippade ut. Det kan ju finnas något bakomliggande där.

Men att chefen inte på något sätt försöker se det överslätande, med lite perspektiv, utan gör en jättegrej av det, det är ju lite skumt i mina ögon.

Känns som att det finns redan miljoner såna här inlägg, men kan inte hjälpas att göra ett till. Jag är 37 år o vi har varit tillsammans i 14 år och har nu tre småbarn, djur och hus. Hon har varit annorlunda i 3 månader, knappt kollat på mig, inte rört mig , sätter sig andra hörnet i soffa, fått många utbrott. Det är ju aldrig tipp topp med all stress från barn och arbete, så tänkte att det bara var en svacka. Men Igår droppa hon bomben att hon ser ingen framtid med mig. Att vi känns mer som vänner och hon kan ej leva hela livet och känna så. Under följande natt sov jag 0 minuter pga all ångest och oro, har fortfarande jättestor klump i bröstet och mår illa, men måste spela teater för att barnen inte ska märka något. Har ingen att vända mig till i den här staden eftersom hela min trygghet låg i förhållandet.

När man har varit tillsammans så länge är det ju inte samma känslor kvar som när man träffades, men finns det chans man kan hitta tillbaka från att vi känns som vänner?

Känner mig bara förtvivlad och vill lägga mig ner o dö typ. Bor i liten stad i Örebro län.

Tacksam för tips ❤️

Jag är på väg ner i landet och stannade på en ica på vägen, plockade på mig lite saker som behövs sluta upp på ungefär 300kr, när jag väl är i själv skanning kassan så börjar jag småprata lite en en som jobbar där och vips så släpper hon ut mig från spärrarna mitt i konversationen och jag måste ha glömt å betala, tror bara jag packa kassarna å vandra med henne

Jag ser ingen bank transaktion eller kvitto på Kivra så börjar få lite lätt panik, vad ska man göra

Ratsit, Hitta, MrKoll och de andra har utgivningsbevis, som ger dem samma grundlagsskydd som en tidning. Därför har de sagt att GDPR inte gäller det de publicerar.

I juli ändrades läget lite. EU-domstolen slog fast att ett utgivningsbevis inte i sig undantar en sajt från GDPR. Domen gällde Lexbase, och om samma sak gäller sajter som visar adresser och telefonnummer är inte prövat än.

IMY granskar nu bland andra MrKoll och Upplysning, men har inte sagt när de blir klara. Under tiden utreder IMY inte enskilda klagomål mot dem. Regeringen går inte vidare med att ändra grundlagen just nu. I stället ska det utredas om sajterna kan regleras i vanlig lag.

Så tills vidare får du ta bort dig själv, sajt för sajt. Det är gratis och tar ungefär 20 minuter med BankID, och alla sajter jag provade tog bort mig.

Uppgifterna finns förstås kvar hos Skatteverket, och vem som helst kan fortfarande ringa eller skriva dit och begära ut dem. Men Skatteverket lägger inte ut dem på nätet. Det är sajterna som gör det.

Stegen, med och utan BankID, lägger jag i en kommentar.

EDIT: Det har postats några länkar till tjänster där du betalar för att få dina uppgifter borttagna. Betala inte för dem, det uppmuntrar bara fler att hålla sådana här sajter igång. Vissa tjänster för borttagning ägs dessutom av samma ägare som publicerar uppgifterna.

Jag känner att jag och min partner fastnar i samma cykel hela tiden. Han gör mindre och mindre, tar mindre initiativ och mindre del av den mentala bördan hemma. Tillslut får jag nog och vi bråkar, han lovar att bättre sig, men snart är vi där igen. Dessutom uttrycker han att han önskar att jag var mer kärleksfull osv, men det är svårt när man ofta är arg och besviken, eller trött för att man hela tiden måste vara projektledare, kock, barnflicka och städare. När vi pratar om det upplever jag att han fattar att det är orättvist, men det är som att det är omöjligt för honom att ta egna initiativ till att städa, köpa vinterkläder till ungen, planera middag mm.

Jag gissar på att vi inte är de enda med dem här diskussionerna jämt och ständigt, men är det någon som faktiskt kommit ifrån det här och löst sina problem? Det känns som att det är vanligare att kvinnan vill skiljas till slut, och mannen fattar ingenting och tycker att det kommer som en blixt från klar himmel.

Hej Sverige!

Kille på 23 år med 2 barn, ålder 3 och 2, nyseparerad och mår så jävla dåligt över min livssituation just nu.

Lite backstory.

Träffade min före detta för 5 år sen och vi förlovade oss ungefär ett år senare. Trodde att jag hade hittat den rätta om man säger så.

Hon blev gravid någon månad efter det och sen igen några månader efter första fötts.

I våras berättade hon för mig att gnistan dött ut och att hon tappat alla känslor. Jag höll inte med men förstod att det inte kan vara så om vi ska kunna fortsätta leva ihop. Föreslog parterapi men hon var övertygad om att det var kört.
Vi bestämde en vecka efter den diskussionen att vi ska gå isär, detta var i April. Vi bestämde att vi skulle fortsätta vara vänner för barnens skull.

Helt förkrossad började jag bearbeta mina känslor och samtidigt sörjde jag över slutet på relationen.

När jag väl hittat lägenhet och flyttat, vilket var i September, visar det sig att hon träffat en kille sedan i Januari, som dessutom ska flytta in hos henne.
Detta efter att jag frågat henne under hela sommaren om hon träffar någon annan(hon var iväg väldigt mycket) och hon sagt blankt nej.

Jag hade knappas kommit över att relationen var över och nu med denna informationen utöver det mår jag så jävla piss rent ut sagt. Jag vill inte se henne eller prata med henne, dessvärre tvungen med tanke på barnen men jag önskar verkligen att jag slapp.

Någon som varit i en liknande sits som kan komma med lite råd på hur man bearbetar sånt här, vet snart inte vart jag ska ta vägen.

TLDR;
Mamman till mina barn var otrogen, har nyss flyttat och vet inte hur jag ska bearbeta. Kom med råd eller uppmuntran om ni har någon🙃

Edit;
Stort tack för all input, många kommentarer bekräftar saker jag redan tänkt själv och andra kommer med nya och bra ideér.

Jag ska fokusera på att vara så stark jag kan för mina barn, se till att börja träna och skaffa mig en hobby(som inte är gaming).
Tack alla!❤️