Är motståndet mot transrättigheter en sann folklig "grassroots"-rörelse eller bara importerat kulturkrig drivet av algoritmer?

(Valmyndighetens utkastförslag till gemensam valsedel, exakt vilka partier som syns är inte poängen, utan utformningen)

"Sexfixeringen i samhället är alldeles för stor. Vi kan värna om människors lika värde på ett helt annat sätt. Prideflaggor är ingen symbol för frihet eftersom den trycker undan andra människor som inte förespråkar en promiskuös livsstil. Riv upp den nya könstillhörighetslagen. RFSL har fått alldeles för stort inflytande i alldeles för låga åldrar. Könsdysfori är en frukt av deras propaganda."

- Kristdemokraterna Kramfors

Är det galet att tycka att detta borde fått medial spridning?

https://valkompass.svt.se/2026/parti/kristdemokraterna-kramfors/

Ungsvenskarna tycker inte att man ska få ta gymnasieexamen om man pratar ”ortensvenska”.

Ordförande Denice Westerberg (SD) fick själv underkänt i svenska på gymnasiet.

S har dykt med flera procentenheter och förlorat flera mandat i riksdagen samtidigt som V har gått upp och ser ut att vara större än C vilket jag ser som en vinst för vänstern. Jag är själv med på S listorna men röstade på V när det gällde den nationella nivån, för partiet har rört sig för långt höger och kompromissat på ideologin.

Det är omöjligt att säga hur en möjlig regering skulle kunna se ut och extra val eller övergång av C till TIDÖ bör inte uteslutas men det visar iallafall att det finns hopp för vänsterns rörelse.

Jag måste även säga att jag fann glädje att se Magdalena Anderssons ilska genom sitt intet sägande tal, det märks att hon avskyr sitsen hon befinner sig i just nu. Förhoppningsvis så kommer hon och resten av partiledningen att ersättas, helst med ideologer som vill forma en stark allians med V och gå helt kontaktlöst med högern, att utesluta de totalt från samarbetena.

Det går inte att kompromissa obegränsat, röda linjer måste dras och de måste hållas. S måste sluta vika sig för mitten och istället börja dra den svenska befolkningen kraftigt vänsterut. Ideologin måste återigen sättas i fokus.

V + S + MP + C har en majoritet som förmodligen kommer hålla sig även efter utlandsrösterna. V kräver att få sitta i regeringen för att släppa fram den, och C kommer aldrig släppa fram en regering som V sitter i. Maggan har även varit tydlig med att hon inte tänker samarbeta med V mer än vad hon behöver. Därav verkar en enad röd-grön regering vara omöjlig att bilda som det ser ut nu.

Thand Ringqvists ”breda mitten” projekt verkar inte heller vara aktuellt. En regering med S + MP + C + L + KD hade fått en majoritet, men problemet är att både KD och MP har krav på att sitta i den regering man släpper fram. Dessa partier kommer aldrig kunna sitta tillsammans, och om ingen är villig att vara stödparti så funkar det inte.

Kristersson verkade positivt inställd till att söka ett nytt regeringsunderlag på högersidan. Det betyder förmodligen att han vill bilda en ny allians med SD som stödparti. Även om SD har tappat så kommer man kräva mycket för att släppa fram en högerregering där man själv inte ingår, och C kommer inte rösta ja till en regering där SD har ett avgörande inflytande. Det skulle krävas ett mirakel för Thand Ringqvist att släppa sina röda linjer, och därav verkar detta inte heller vara möjligt.

Oavsett vem som bildar regering så skulle den dessutom vara otroligt svag. I alla möjliga konstellationer ingår två partiet som skulle ha svårt att arbeta ihop, samt att det förmodligen handlar om en majoritet på några få mandat.

Summa summarum så är Riksdagen i ett dödläge utan en tydlig regering. Antingen släpper någon sina röda linjer (vilket skulle kosta de dyrt i nästa val), eller så går vi mot nyval.

Om alla tycker lika så är det väl bara att ändra lagen!

Jag vill först påpeka att jag själv är röd-grön, kvinna, agnostiker och född i Sverige. Jag är 75 % svensk och 25 % arab och har muslimska släktingar som jag aldrig har träffat.

Givetvis förstår jag logiken i att ett klädesplagg kan vara mångfacetterat och ha olika innebörder och funktioner. Jag förstår också att om jag som kvinna väljer att bära ett klädesplagg som starkt kan kopplas till kvinnoförtryck så har jag rätt att göra det.

Jag vet att det blir ironiskt om en man säger åt mig att ta av mig plagget för att det är en kvinnoförtryckande symbol – då blir det återigen en man som säger till mig som kvinna hur jag bör klä mig.
Jag är även medveten om att majoriteten av alla muslimer som väljer att bära slöja i Sverige inte gör det under hedersförtryck eller tvång.

Men jag förstår inte hur vi som röstar röd-grönt inte vågar ifrågasätta islam mer? Är det för att vi är rädda för att framstå som intoleranta mot andras religioner? När jag diskuterar med folk som röstar blått kan jag förstå deras vrede mot kvinnoförtryck och deras poänger, och vi håller ofta med varandra i mycket.

Jag kan tycka att man får gå med i vilken religion man vill och ha på sig vad man vill (även om det är ett plagg som kan uppfattas som kvinnoförtryckande), men samtidigt kan jag tycka att kvinnorna i Afghanistan behöver hjälp, att det är problematiskt att islam i vissa tolkningar inte erkänner homosexuella (precis som många fundamentalistiska kristna givetvis inte heller gör), att det finns länder där homosexuella avrättas och att hedersförtryck är fruktansvärt.

Förstår ni vad jag försöker säga? Jag är bara genuint nyfiken på hur ni andra resonerar.

Tack för att ni läste!

Edit: Detta är en mer generell betraktning. Tex att många jag talar med som är röd-gröna kan blint försvara islam i olika politiska debatter och frågor. Samt att många röd-gröna inte erkänner de problemen som existerar inom islam och hur den problematiken kan påverka oss i Sverige osv. Frågan är mer öppen och inte direkt kopplad till en specifik politisk situation.

Jag var en gång ett fan av Markus Allard. Jag lyssnade mycket på podden han hade med Malcom Kyeyune. Där fanns en människa som verkade tänka innan han pratade.

När jag ser honom idag tänker jag istället på Black Mirror-avsnittet ”The Waldo Moment”.

Waldo är en animerad blå björn, styrd av en desillusionerad komiker och använd för att utmana och förolämpa politiker på sätt ingen vanlig journalist skulle komma undan med.

Efter ett tag blir komikern obekväm med vad Waldo utvecklas till. Men då är det inte längre han som bestämmer.

Detta är populismens ”monkey’s paw”. Du blir framgångsrik för att du aldrig backar, nyanserar eller ger motståndaren rätt. Sedan upptäcker du att du inte längre kan göra något av det utan att svika publiken som gjorde dig framgångsrik.

Till slut vet man inte om personen spelar karaktären eller om karaktären spelar personen. Jag saknar podd-Allard. Darth Allard är mindre intressant.

Men alla våra partier konkurrerar i ett slags Waldo-rum, där förenkling, konflikt, moralisk säkerhet och tydliga fiender belönas. Någon har förstört något, vi vet vilka de är och vi tänker fixa det.

Samhällsutvecklingen har separerat politikens front-end från dess back-end.

Front-end är debatter, sociala medier, presskonferenser och kampanjer. Där säljs politik som tydliga moraliska konflikter.

Back-end är FED och USA, Kina, värdlsmarknadspriser, regeringskansliet, utskotten, budgetprocessen, myndigheterna, EU-förhandlingarna och kommunerna. Där består politik av avvägningar, juridik, pengar, kompromisser och implementering.

Partiledardebatten visar kontrasten. Samma person kan i en podd diskutera målkonflikter, erkänna osäkerhet och förstå motståndarens argument. Några dagar senare står personen i TV och beter sig som en jubelidiot.

Problemet uppstår när väljarna säljs Waldo men får tråkig förvaltning, utan att någon vill erkänna att den tråkiga förvaltningen är själva jobbet.

Och här kommer Allard, Binface och Lord Buckethead tillbaka in i bilden. Det är för enkelt att skylla Waldo-rummet på politikerna.

Det är en symptom på en politiskt omogen publik. Vi kan nästan ingenting om hur politik fungerar, samtidigt som vi har allt starkare åsikter om vad den borde åstadkomma. Människor flyr ansvar i föreningar och få vill engagera sig i den tråkiga offentliga förvaltningen.

Jag en del av problemet. En vecka kvar till valet och allt jag ser är animerade Björnar på TV. När man gör en valkompass är det Björnarnas skeva verklighet vi ser och man får extremt generiska resultat eftersom allt är populism.

Den riktiga politiken där bakom är abstrakt för mig. Det finns en idé om den, någonstans bakom debatterna och klippen. Men jag kan inte se den. Jag kan bara se animerade Björnar i olika färger.

Skicka hjälp

Satt och räknade lite på det häromdagen och kunde snabbt konstatera att med de nya reglerna i a-kassan så är det bäst för mig att jag inte blir arbetslös mer än nån månad (som om man kunde styra det lol). Vid 65% har jag typ nån tusenlapp kvar per månad utöver hyran.

Undrar om folk faktiskt räknat på sin lön och tänkt "Jamen detta fixar jag lugnt"? Eller hur går tankarna kring detta? Själv är jag livrädd.

Under sentimmarna på SVT:s valvaka besökte Ebba Busch studion och förklarade att väljarna tydligt visat att de vill ha borgerlig politik.

Om man inte vid det här laget vill kalla SD för ett borgerligt parti så förstår jag inte riktigt Ebba Buschs resonemang. Vad tycker ni? Har Sverigedemokraterna blivit borgerliga?

-
-
-

Edit: Det dyker fortfarande upp folk här i tråden som undrar vad det här inlägget egentligen vill lyfta för fråga eller som helt har missförstått vad bilden visualiserar. Min personliga uppfattning är att partierna som tillhör "de borgerliga" i svensk politik är: Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.
Även fast Sverigedemokraterna tillhör högern, samarbetar med borgerligheten och i större utsträckning de senaste åren bedriver borgerliga idéer i sin politik så hade jag inte klassat dem som borgerliga. Jag tror också att en stor del av deras väljarskara inte vill identifiera sig som borgare heller. Partierna som syns i mitten av bilden, alltså Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet representerar idéer utanför borgerligheten till vänster. Vissa i tråden har påpekat att MP inte är ett socialistiskt parti, som att jag har påstått det på något sätt. Sverigedemokraterna representerar idéer utanför borgerligheten fast till höger (återigen, fastän jag förstår och håller med om att de till stor del bedriver borgerlig politik inom Tidösamarbetet). Det är precis därför jag gjorde detta inlägg; dels för att fråga var ni andra tycker att SD står i borgerlig-frågan, dels för att jag inte håller med Ebba om att majoriteten svenskar röstar för borgerlig politik då de klassiskt borgerliga partierna samlar 39,0% röster och 136 mandat. Anser jag att jag själv sitter på den objektiva sanningen? Nej.

''Beslutet ska fattas genom omröstning. Enligt 6 kap 4§ 2 st. Regeringsformen gäller följande förutsättningar för omröstningen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget är det förkastat. I annat fall är det godkänt,, fastställande av kvoteringspropositionen. Rösta JA om du vill godkänna förslaget att utse Magdalena Andersson till statsminister. Rösta NEJ om du vill förkasta förslaget. Om minst 175 av riksdagens ledamöter röstar nej har riksdagen förkastat förslaget. I annat fall har det godkänts.'' - Talmannen

Kent Ekeroth (SD): ”Invandrarrösten” bakom valförlusten

SD:s väljartapp i riksdagsvalet är en ”besvikelse”, enligt partiets toppnamn i Dalarna Kent Ekeroth, som menar att ”invandrarrösten” ligger bakom Tidöpartiernas eventuella valförlust.

”Vi borde inte ta in röstboskap från utlandet”, säger Ekeroth i en intervju med P4 Dalarna.

SD-politikern får sedan frågan om det inte är bra att svenska medborgare går och röstar.

”Det är inte bra att svenskar ger upp makten i sitt eget land”, svarar han.

När programledaren sedan vill gå vidare med andra frågor avbryter Ekeroth henne och säger att han spelat in samtalet.

”Jag kommer att lägga ut det i sin helhet, bara så att du vet.”

Något som programledaren inte såg några problem med, eftersom det skedde i direktsändning.

”Du får gärna spela in samtalet. Det går också att lyssna i efterhand om man vill backa”, svarar hon.

Sveriges allra första Nato-möte i historien landade alltså i lilla Helsingborg, och snacka om att staden har skrivit historia nu! Det är alltså första gången någonsin som ett officiellt Nato-möte hålls på svensk mark. Det började lugnt, men sen blev det ju galet mycket action i södra delarna med demonstrationer. Men alltså, ärligt talat – hur fett var det inte att se hela pådraget? Och hur kul som helst att kungen och drottningen kom förbi också! Man kände sig hur trygg som helst när polisen rullade in och styrde upp showen till lands, i luften och på vattnet. Med alla polisbilar, båtar, helikoptrar och flygplan som dånade runt stan kändes Helsingborg mer som en actionfilm än en skånsk idyll. Riktigt mäktigt att se, helt klart!

Jag är 36 år gammal. Flyttade hit från Turkiet när jag var 19. Lite annorlunda historia än många andra från mitt land; jag blev antagen till KTH, kom hit och började plugga.

Idag är jag ingenjör, nybliven pappa, gift med en svensk kvinna och svensk medborgare. Och jag känner verkligen att jag har ett ansvar att berätta det här, för jag trorhistorien tenderar att upprepa sig, även om den tar sig olika uttryck, anpassade efter olika länders ärr.

Jag var 13 när Erdogan vann sitt första val i Turkiet. Jag var hemma hos en klasskompis. Vi hade inte särskilt mycket förståelse för valet och brydde oss inte riktigt. Jag tror till och med att vi hade spelat lite basket och Baldur’s Gate 2 (ett datorspel) den kvällen.

Jag glömmer dock aldrig hur, senare på samma kväll, hans mamma som var en annars väldigt lugn, till och med reserverad kvinna (med turkiska mått mätt får man väl tillägga, vi har väl lite olika gränser där), bara grät. Hon nästan skrek och grät hela kvällen och natten. Bland annat upprepade hon om och om igen att landet var förstört och att det aldrig skulle bli sig likt igen.

Erdogan hade vunnit för första gången. Jag tror med 34%.

Jag minns faktiskt hur orolig jag blev, även om jag absolut inte hade hela bilden. Hon var ju en smart kvinna som förstod saker jag ännu inte förstod.
Men dagen efter höll han ett tal. Och i det var han tydlig, lugn, öppen och med en accepterande mot alla, inklusive de som hade varit emot honom.

Plötsligt kändes det som att i media och för de ”på andra sidan” blev lite lugnare. Dagarna, veckorna och månaderna som följde var fortsatt..trevliga. Effektiva. Saker och ting blev gjorda. Positiva nyheter. ”Vi kanske hade missbedömt de”, kunde man höra i vuxnas samtal.

Nästa val fick de ännu mer. Och nästa ännu mer. Han kunde inte fortsätta som premiärminister hur länge som helst, så han bytte spår och blev president. En post som från början mest var symbolisk. Några år senare lyckades han ändra systemet så att presidenten inte längre var en symbolisk figur, utan nästan som en gammaldags kejsare.

Idag har vi komiker, journalister och kändisar i fängelse på grund av sina åsikter, sitt beteende och till och med sina skämt.
En turkisk lira var värd ungefär 5 kronor när jag flyttade hit 2008. Idag är den värd runt 20 öre.
Men värst av allt är att vi har fått en återgång till ett allt starkare religiöst inflytande över staten. Något som landet en gång kämpade så hårt för att komma bort från, och som vi hade haft en sådan tur att lyckas med.

Det här är vad som hände i Turkiet. I andra länder kan det se helt annorlunda ut. Det behöver inte vara en profil som Erdogan. I Sverige har man andra spärrar. Men historien ändå tenderar att upprepa sig, men anpassad efter landets egna ärr.

Nu, jag ska tillägga att jag inte följer politiken särskilt mycket. Så kanske, och förhoppningsvis, har jag fel i min grovt förenklade parallell och min förenkling av politik, samhälle och människor. Men jag tror faktiskt att det faktum att jag inte följer politiken så noga gör det lättare för mig att fortsätta stänga ute ”bruset”. Det brus som säkert har fått flera att säga ”Vi kanske har missbedömt dem”.

Men jag, och många andra från mitt land, har lärt oss är att inte ta ett partis förändrade ton som ett bevis på att dess grundläggande ambitioner också har förändrats. Och att inte bedöma en politisk rörelse enbart efter hur effektiv den verkar vara, eller vilka resultat den levererar.

För det är just det som kan vara så svårt. Saker kan faktiskt bli bättre på vissa områden. Man kan få saker gjorda som andra har misslyckats med. Och samtidigt kan något annat, något mycket viktigare, långsamt förändras.

Så som en första generationens svensk, med mycket kärlek till det här landet, och som själv ser och diskuterar problemen med invandringspolitiken, vill jag uppmana er, mina kära medmänniskor, att vara försiktiga när ni går och röstar.

Titta inte bara på vad ett parti säger idag, eller vad det lovar att lösa. Titta också på vad det vill göra med makten, och vilka gränser det är berett att respektera.

Det är åtminstone något jag önskar att vi hade förstått bättre då.

Men samtidigt har man inget problem att rösta precis som utländska intressen vill.

Alla vet att valet präglas av desinformation och stora mängder bottar som sprider splittrande budskap på nätet.

Bottarna skriver ofta om migration, islamisering, brottslighet, otrygghet samt känslomässiga kulturkrigsfrågor. Eller skapar misstro mot demokratin med påståenden om valfusk, attacker mot myndigheter och desinformation om att traditionella medier ljuger.

Man ser sällan ryssbottar som hyllar Magdalena Andersson. Det verkar snarare som att utländska intressen är livrädda för ett maktskifte. Varför tror ni att det är så?

Socialdemokraterna går mot vad som ser ut deras värsta val någonsin med ett stort tapp igår, helt ärligt är det lätt förståeligt med en partiledare som vägrar prata om sin politik. Det kunde inte sett värre ut i partiledardebatten än när hon tog upp grön och röd skylt för varenda fråga Expressen ställde, eller hennes AMA där hon vägra svara på en enda fråga som inte handlade om något om hennes politik, medans övriga partier var lika tydliga som vanligt. Partiledarn svarar aldrig på vad för politik de ska föra och så fort man tar upp hur de ska lösa olikheterna i blocket så byter hon ämne. Osäkerheten är vad som massivt skakar deras stöd. Vad kommer vi få för politik? Varför skulle någon chansa med sin röst?

Jag tycker övriga partier är glasklara. Vänstern vill höja skatter, MP vill minska utsläppen, SD vill inte ha invandrare, Moderater vill sänka skatter osv. De har liksom en glasklar tydlighet med sin politik och en indentitet.

Vad fan vill S? En massa ordbajsande som ”dags att ta Sverige på allvar” vad betyder det ens? De har sagt en och en annan sak i hopp om att locka högerväljare, men så fort hon blir konfronterad med hur det ska gå svarar hon aldrig.

Jag har igenom hela mitt liv aldrig sett en så otydlig, velande och icke ställningstagande politiker som har ambition att bli statsminister. Inte konstigt att S rasar, jag tror att vänsterblocket aldrig vinner ett val under Magda.

För några dagar sedan fick världen sin första biljonär vilket jag tycker är rätt sjukligt. Att en man har så mycket pengar medan miljontals människor i västvärlden inte har råd med hyra och medicin är ett tecken på en misslyckad kultur. "Men ultrarika skapar jobb" Jobb som går till indier som arbetar för halva lönen, ja.

Samtidigt så är invandring också ett ämne jag är djupt engagerad i. Hundratusentals flyktingar från grupper som blir en belastning för varje land de emigrerar till. Även om det skulle vara de "socioekonomiska faktorerna" som är bakgrunden till kriminaliteten i dessa grupper så fattar jag fortfarande inte varför vi importerar folk som ändå kommer bli fattiga och hamna i utanförskap.

Att folk som Elon Musk skulle vara på invandringskritikernas sida är något av det dummaste jag hört. Miljardärer är för invandring om det gynnar dem, ta T:EX Musks motstånd mot restriktioner av H-1B-visum. Om du på allvar tror att miljardärer bryr sig om ditt lands kultur så är du en idiot. De skulle glädligen importera billig arbetskraft från tredje världen till västvärlden om de kunde spara några miljoner på det (och det gör de).

Känns som han får jobbet att döda mest tid och han gör det med en jävla energi, trots trasiga touchskärmar och brist på ny information. Riktig king!!